Gissa vad jag saknar mest av allt i denna stund? ... Inget alls
Eller jo, kanske måhända att älsklingen ska komma hem
Att arbetet ska skriva sig själv
Att kaffet inte ska bli sådär äckligt kallt efter bara tio minuter
Att katterna kunde komma bättre överens (Busan är surmulen emot stackars Semlan)
Att det skulle kunna vara lite soligare ute och inte det där trista gråa som är nu

Men kanske det som jag saknar mest av allt just nu
Är förmågan att släppa allt det där trista som bara äter upp mig
Att bara kunna säga: jag är bättre än så
Men istället kommer jag på mig själv med att tänka elaka, fula, fruktansvärda tankar
Som - förmodligen - äter upp mig mer för varje gång jag tillåter dem komma nära

Jag är inte mer än människa, jovisst jag vet det
Men att sådana händelser man inte hade eller någonsin kommer ha någon makt över
Ständigt petar mig i ögonen, som om jag inte redan visste att de har hänt
Och att jag låter dem härja i mitt huvud, och förstöra dagen för mig

Men jag vill inte mer!
Jag vill kunna dricka mitt kaffe utan att stanna upp i flera minuter och tappa bort mig (och kaffet)
Jag vill kunna se på gamla bilder och faktiskt kunna le åt minnena
Jag vill kunna skapa nya minnen utan att tänka, även om jag inte visar det:
"hoppas det inte händer igen"...

Men mest av allt vill jag kunna acceptera att det har hänt
Att det gick åt sitt håll, att det gick upp för mig - men för sent
Att du hände mig... och att du (en helt annan "du") hände "honom"
Att allt hände av en anledning... åtminstone hoppas jag det
Intalar mig själv att det är och var så
Annars är jag - och han -  helt jävla dum i huvudet som lät det hända...

Jag önskar, av hela mitt hjärta, att jag någon gång kan acceptera
Att du är den du är, och alltid var det
Och att jag bara helt enkelt misslyckades att se det i tid
Acceptera att "du" är - och förmodligen hela tiden varit - du
Och att "han" helt enkelt inte ville se det

Jag hoppas på acceptans... vad det nu än är